torsdag 29 september 2011

Comfort zone

Nu börjar det kännas riktigt skönt att se HV spela hockey. Skönt i avseende att de har ett stabilt grundspel och att de gör mål på tillräckligt hög andel av sina chanser. Målskyttet och anfallsspelet var annars min sista farhåga av många efter försäsongen och efter framför allt de två första seriematcherna.

Ikväll mot Modo började det visserligen inte alls speciellt bra med onödigt slarv och stress i försvarszon. 0-1 var snabbt utkomsten av detta. Men så här i efterhand kan man mena att denna start, första kvarten, inte bekom den lagmaskin HV håller på att växa till. När matchen var slut stod det 6-1 på resultattavlan. Återigen en laginsats där ingen vad jag kunde märka föll i från. Alla förtjänar alltså att lyftast fram men jag väljer att framför allt nämna två unga spelare: Fantenberg och Strandberg. Fantenberg spelade riktigt stabilt hela matchen förutom ett situation då han hade ett felpass och vid ett annat tillfälle en markeringsmiss. Stranberg visade rätt attityd de få minuters speltid  han fick. Visade att han vill ha pucken och gick ofta rakt på mål. Transatlantisk i sin spelstil kan man säga. Moderna kan man också säga med fart, fysik och även finess. 

Det var som sagt en riktigt skön, lugnande känsla som spred sig i själen ju längre matchen led. En känsla som det var väldigt länge sen man kände när det gäller HV. Visst kan svackor komma men jag har just nu en så bra känsla kring det som man byggt upp att det måste till väldigt mycket på rucka på den stabila grund man verkar lagt. Väldigt mycket beröm till Ulf Dahlén och övriga i ledarteamet för detta! 

Jag är medveten om att jag mycket väl kan dra lite för stora växlar på några segrar i rad och så här lite segerrusig och ett par folköl senare. Det är som sagt endast min känsla. Men jag låter det gå några omgångar till så lovar jag att återkomma med en mer grundlig och mindre flummig analys av HVs säsongstart. Ska vi säga nån gång efter 10 spelade matcher?

tisdag 27 september 2011

Mitt första domargnällinlägg på länge

Känn historiens vingslag när jag för första gången på länge tänker ägna en stor del av detta inlägg till att gnälla på domarinsatsen ikväll och på bedömningen i elitserien i allmänhet. 


Kvällens domarinsats var verkligen bedrövlig med så fruktansvärt mycket domslut i hemmafavör. Det kändes som att HV helt oförtjänt fick träna boxplay hela första halvan av matchen. Mest på grund av att domarna inte gillade när HV-spelarna nuddade Skellefteåspelarna. Men för Skellefteå-spelarna gick det utmärkt att röra HV-spelarna. En hel del av interferance, hakningar och fasthållningar från hemmalagets sida ses mellan fringrarna på, eller av någon märklig anledning ses inte alls från domarhåll. Sen nuddar en hv-spelare en norrlänning med klubban. Två minuter. Almqvist från en armbågstackling i huvudet (utgick med befarad hjärnskakning). Noll minuter. 


Egentligen förstår jag inte varför jag blir upprörd. Så här har det ju alltid sett ut. I synnerhet verkar domarkåren ha ett ont öga till HV, laget som hela 2000-talet varit bland de lag som tillbringat mest tid i offensiv zon och som puckförande lag, år efter år toppar utvisningsligan. Med undantag av förra året då HV i långa perioder faktiskt struntade i att åka skridskor och tog billiga haknings- och fasthållningsutvisningar är det väldigt märkligt att detta får fortsätta år efter år. ALLA vet ju om att det inte är i närheten av att vara konsekventa domslut i matcher mellan hemma- och bortalag och ännu mindre mellan olika matcher eller om de ens följer regel. Tre frågor till hockeyförbundet: 


1. Ska likvärdiga situationer och/eller bedömas olika beroende på tidpunkt, lag och/eller spelare? Minns Warding (regeln som säger att om man heter Lance Ward och befinner sig på isen, renderar det automatiskt i en två minuters utvisning)
2. Ska tacklingar eller ens kroppskontakt vara tillåtet? Ofta verkar inte så vara fallet. Önskar man bestämde sig på den här punkten.
3. Varför får kuben döma HV-matcher? (inget med dagens matcher att göra men jag undrar verkligen)

Skönt att få ur sig den ilska som byggts upp under matchen. Dock inget hopp om att få nån respons från berört håll på detta, än mindre någon förändring i positiv riktning. 


Nu till det lite roligare: HVs kämparinsats ikväll. Det var i försvarsspelet man lade grunden till segern. Ikväll kändes det verkligen som Ulf pusslat färdigt och fått ihop HV till ett lag som spelar för laget och för varandra, på varje position och det är fantastiskt kul att se. Det handlar om snabba byten, jobb utan puck, åka sig till läge för att göra det enklare för lagkamraten att passa, täcka slagskott framför mål och ta skitjobbet framför det samma och det viset tvinga motståndarna till svåra avslut. Det sistnämnda var det väldigt tunnsått med under Janne Karlsson i synnerhet förra säsongen. Det boxplay som i början av säsongen såg minst sagt darrigt ut känns nu väldigt stabilt där man om möjligt jobbar ännu hårdare än i fem mot fem. Ska man vara något kritskt backade HV hem och lätt SAIK:arna ta allt för mycket initiativ från slutet av andra och resten av matchen. Kunde mycket väl ha straffat sig.


Jag vill  plocka ut fyra spelare som utmärkte sig positivt ikväll. Daniel Larsson, såg hur stabil som helst ut. Visade varför han ska förbli första målvakt. Louma, tung, positionssäker och sprider trygghet i försvaret. Jason Krog visade sina målgörarkvalitéer. Mycket viktigt att de gör sig påminda med tanke på att det är här det ändå sett lite problematiskt ut tidigare. Till sist men inte minst: Matchens gigant Andreas Falk som var överallt. Kändes som han spelade halva matchen forecheckandes, skottäckandes, kontrandes och i närkamper och ändå verkade han aldrig tröttna. Hockey när den är som bäst helt enkelt. 

torsdag 22 september 2011

Ketchup

Botten ur, islossning, ketchupeffekt, ja. Nått sånt. Det var det som hände HV ikväll. Det verkligen en underdrift att säga att nyheterna kring HV de senaste veckorna har varit allt annat än muntra. Därför var det som hände ikväll så otroligt skönt och välkomnande. De känslorna misstänker jag att jag delar med många HV-fans, ledare och spelare.

Men vi börjar trist nog med HVs inledning av säsongen som var allt annat än övertygande. Mina farhågor inför serien visade sig infria sig med råga. Målskyttet klickade, boxplayet bedrövlig och ingen av de nya 'stjärnorna' som tänkt ersätta de lämnat ställde oss med mer frågetecken än utropstecken. Detta var mina känslor efter den andra matchen mot Brynäs borta. Den tredje matchen, borta mot Linköping började man ändå värdra morgonluft. Vi förlorade visserligen även den matchen, målskyttet gick trögt och boxplayet fällde oss. Men, förutom det såg spelet riktigt lovande ut.

Nu kommer vi fram till det roliga, kvällens match. Där fortsatte man på den vägen man slagit in på sen LHC-matchen. Högt tempo, press på motståndarnas uppspel redan i mittzon. Man kryddade också dessa bitar med ett härligt aggresivt boxplay och att man äntligen fick lite utdelning på sina chanser. Detta var receptet för en kassaskåpssäker hemmaseger mot svenska mästarna och säsongens favoriter Färjestad.

När det gäller spelarkritk såhär långt finns det en del att risa. Men jag skiter i det en kväll som den här och går istället till de som förtjänar beröm: Ledin har varit lite av sitt gamla goda jag på isen och redan producerat lika många baljor som under hela förra säsongen. Joensuu med sitt fysiska spel och är redan en favorit hos undertecknad. En annan som visat speed och verkar ha förmågan att vara på rätt ställe är Fasth. Min tes att han blir viktig, i positiv bemärkelse, har stärkts. Trygg som jag hade stora tvivel på inför säsongen har överraskat positivt och visade till och bra fart vid nån situation ikväll. Vi har dessutom bredd på målvaktssidan. Alla tre målvakter (Larsson, Andersson och Gunnarsson) har visat att de håller för elitseriespel. Att nämna att Davidsson varit nyttig både offensivt och defensivt känns lika självklart som att nämna att solen lyser. 

Jag kan inte nog understryka hur skön den här segern var och hur den gladde mig. En spelidé hela laget tror på och alla sliter för att genomföra. Ett spel där HVs styrkor med farten, både i tanke och på skridskorna utnyttjades, det var vad vi fick se ikväll. Detta i kombination med ett blekt motståndarlag gjorde att 6-2 kändes i underkant. Den här matchen gav till sist äntligen lite positivism och glädje. Något jag är säker på alla vi HV-fans törstat efter, efter den senaste tidens mörker. 

torsdag 15 september 2011

Mäktigt

Så var premiären avklarad. HV börjar denna säsong, liksom förra säsongen med en förlust mot Djurgården. Det var mycket spelmässigt som inte stämde och många i laget som måste höja sig ett par snäpp, minst. Men, detta är en premiär med allt vad det innebär även i vanliga fall. Dessutom var det en mycket speciell premiär för hockeysverige och i synnerhet för HV. Därför har jag inte lust att varken såga spelet i stort eller enskilda spelare. Sen ska jag säga att spelmässigt var inte allt skit såklart. Det fanns positiva saker att ta med sig. Främst från första perioden och slutminuterna då man lyckades forcera in premiärmålet för säsongen signerat Ledin som fick pucken med öppet mål en halv meter från målet.


Mäktigt är ett passande ord för att beskriva stämningen, som jag uppfattade den, i Kinnarps arena. hyllningarna och tysta minuten i början. En annars kräsen och på sista åren ganska tyst Kinnarpspublik gjorde sitt yttersta för att skapa en mäktig atomsfär som kändes till och med genom en halvtaskig webb-tv sändning. Under matchen fortsatte publikens hyllningar till Stefan med jämna mellanrum. Jag hoppas stämningen i kvällens match kan vara början på något nytt. En läktarkultur i Kinnarps Arena som mer på liknar den HV under lång tid var kända för när de spelade sina hemmamatcher i Rosenlundshallen. 


Sist men inte minst: Stort agerande av Djurgårdsklacken senaste dygnet. Deltog i hyllningarna av Stefan och skänkte enligt uppgift även 50 000 kronor till hans minnesfond. Den här bilden säger allt. Man blir tårögd.

Detta är topplagen säsongen 2011-2012

Några timmar kvar till HVs elitseriepremiär. Här följer mitt tips av toppstriden för elitserien.

1 Färjestad
Vinnarkultur, kontiunitet och tygnd. Där har vi segerreceptet för årets elitserie. Dessa ingridienser innehas av laget från Värmland, svenska mästarna Färjestad. En stor del av kärnan i förra säsongens mästartrupp finns kvar med spelare som Rickard Wallin, Jonas Frögren, Kristofer Berglund, Christoffer Nihlstorp och min personliga favorit Anders Bastiansen. Förluster av spelare som Dick Axelsson och Sjögren gissar jag inte kommer märkas allt för mycket.
Att man gjort en nästan exakt lika dålig försäsong som HV (FBK snittade 1,22p medan HV hade 1,25p) spelar mindre roll. Detta lag vet vad de kan. Jag räknar med att vi får se den klassiska Färjestad-maskinuppvarvningen i början av nästa år. Sen blir det bara bättre och bättre i detta, svensk hockey svar på Manchester United. Ett lag man älskar att hata men som (nästan) alltid vinner..

2. Linköping
Linköping är det lag som kanske värvat allra bäst av elitserielagen inför den här säsongen. Frågan är om det är biljetten tillbaka till den absolut toppen efter ett par år med mer modest placering. Nyförvärv som Pär Albrandt, Johan Åkerman och Joakim Eriksson förstärker man en redan stark trupp. Linköping har dessutom, i likhet med Färjestad fått behålla de flesta av sina stjärnor från förra säsongen. Man är alltså ett på pappret starkt lag som dessutom är väl samspelade. Största osäkrhetsfaktorn är målvaktssidan där Norrena har haft en dalande kurva sista säsongerna. Lyfter han sig något denna säsong kan det bli roligt för Linköpingsfansen att se hockey, långt in i april nästa år.


3. Skellefteå
Kanske det lag tillsammans med HV som ser ut att ställa en märkbart svagare trupp på isen nu jämfört med förra säsongen. Mikko Lehtonen, Joakim Lindström, Fredrik Warg och David Rundblad.. Det är inga dussinspelare som lämnar. Men även med dessa tapp har Skellefteå en trupp för toppen av elitserien. Klassmålvakten Hadelöv i målet precis som tidigare säsonger. Liksom för HV är det på backsidan man tappat i salg även om man har backar som Hannu Pikkarainen och Jan-Axel Alavaara


Bland forwards ser man däremot urstarka ut. Kvar sen tidigare är bland andra Johan "Foppa" Forsberg och Anders Söderberg. Lägg där till nyförvärven Fredrik Hynning, Lee Goren och Oscar Möller så ser SAIKs trupp även detta år ruskigt intressant och otäckt stark ut.

4. Frölunda
Laget med en radda mindre lyckade säsonger bakom sig, med Frölunda mått mätt. Tittar man på den här säsongens trupp känns det lite back to basic för Frölunda. Rent av lite Frölunda anno 2003 där Frölunda var ett lag snarare än ett gäng meriterade individer som man fått känslan av på senare. Det enda som det kanske, som vanligt när det gäller förlunda det är tunnsått med är ungdomlig entusiasm. Men, en bra försäsong bakom sig med avancemang i European Trophy bäddar för att det kan bli en rolig elitserie.

onsdag 14 september 2011

Tippandet fortsätter

Tippandet från igår fortsätter. Ikväll med vad jag tror blir mellanskiktet av elitserien säsongen 11/12..


5. Luleå
Ett lag som är topptippat av många. Klubben verkar också ha påbörjat en resa uppåt i tabellen redan förra säsongen. Jag blev imponerad av den fartfyllda och anfallsglada hockeyn laget stod för förra säsongen. Eftersom  Rönnqvist är vid rodret även denna säsong finns det ingen anledning att tro att det skulle bli annorlunda nu. Med en lite bredare backbesättning och med mer elitserierutin bland målvakterna hade jag nog tippat norrbottningarna ännu högre. 

6. HV71
En skräll för många läsare att jag placerar mitt kära HV så långt ner antar jag.. Anledningen till detta är helt enkelt att HV är det lag som på pappret försämrats mest av samtliga lag inför den här säsongen. Att tappa spelare som Martin Thörnberg, Teemu Laine, Juuso Hietanen och Pasi Puistola  och dessa med orsäkrare kort som Trygg, Mattias Karlsson, Noah Welsh och Jesse Joensuu är inget som imponerar. Jag hade först tänkt tippa HV något högre men efter en rätt medioker försäsong där åtminstone jag kunde ana en del problem i spelet, framför allt med målskyttet blir placeringen inte högre än sexa. Tyvärr har Daniel Larsson som är uttalad förstamålvakt inte imponerat på mig heller, än. 


Påverkan av Livs tragiska bortgång tror jag är begränsad till de första matcherna kommande vecka. Möjligtvis kan det på längre sikt få den positiva effekten med ett mer sammansvetsat lag. Usch, känns verkligen hemskt att använda ordet positivt i den här kontexten. Jag hoppas verkligen inte det missförstås.. För att förtydliga: Jag hade hellre sett HV åka direkt ner till division 3 alla dagar i veckan om man kunde ha fått flygolyckan förra veckan ogjord. 


7. Djurgården
Har ett rutinerad trupp utan egentliga svagheter. Från placeringarna här och uppåt förutspår jag att det blir mycket jämnt. Alltså kan Djurgården, om de får ihop det, har lite tur med stolpträffar i rätt lägen mycket väl komma högre. Anledningen till att jag ändå tippar laget så långt pass långt ner är helt enkelt att alla lagen ovan känns åtminstone något bättre.


8. AIK
Under Djurgården hittar vi Stockholmslag nr 2. Det är visserligen en sliten klyscha som jag inte gjort några efterforskningar i om det ligger någon sanning i men: AIK går in den andra och svåra säsongen i högsta serien. Jag tror ändå på slutspel. AIK har kvar kärnan i den succétrupp som förra året tog laget till semifinal, inklusive målvaktsfantomen Viktor Fasth. Dessutom har man förstärkt med spelare som Linus Videll och Tobias Viklund. Till Solnalagets nackdel talar att alla lag nu verkligen är förvarnade. Vem vet? Kanske de har genom att studera HV i förra säsongens kvartsfinalserie lärt sig hur man INTE ska spela mot AIK.

Det årliga tipset

Jag gör ett försök att lämna allt det tråkiga senaste dagarna bakom mig och istället fokusera på det som ska komma, eller rättare sagt det som började ikväll, nämligen elitserien. Jag vill inte bryta min tradition med att tippa Elitserien inför premiären. Jag känner mig dock mindre påläst än någon gång tidigare (har inte haft tid att lägga på att granska andra lag än HV ). Så tipset kommer basera sig på hur stark respektive lags trupp ser ut, hur laget gått under försäsongen samt och framför allt på min känsla. Vi börjar med bottenlagen:


9. Modo
Har gjort några spännande och imponerande värvningar på spelare som målvakten Mikael Tellkvist, Johan Ryno och kanske framför allt Dick Axelsson. Men tyvärr räcker det inte riktigt till slutspel i elitserie med jämn kvalitet. Sen ser truppen lite 'ojämn' ut vid en första anblick. Gått om namnkunnigt folk bland forwards och betydligt mer anonyma i backlinjen.


10. Timrå
Har bytt ut en stor del av förra säsongens trupp. Ut har spelare som målvakten Juha Pitkimäki, backarna Per Styf och Anton Axelsson och forwards som Fredrik Hynning och Björn Svensson gått. In har istället Nicklas Torp, Oscar Hedman, Petr Vampola och Stefan Riddervall gjort. På pappret kanske något bättre lag än förra året. Lyckas tränaren "Perra" Johnsson snabbt spela ihop laget och få alla att dra åt samma håll blir det sannolikt en högre placering. Men jag undrar om "Perra" är rätt man för detta.


11. Brynäs
Det som talar för Brynäs är att de haft en liten spelaromsättning inför elitserien. Det som talar emot laget är det samma. Här gäller det verkligen att många spelare som Järnkrok exempelvis verkligen tar ett kliv framåt och börja leda Brynäs. Annars lär Gävle-laget vara ett av de lag som får det allra svårast i årets elitserie.


12. Växjö
Visserligen har de gjort en imponerande försäsong och inte förlorat en enda match. Nyförvärv som Martin Gerber, Liam Reddox och Tomi Kallio imponerar också. Men tyvärr för Växjös del är övriga lag förvarnade vid det här laget. Man kan inte underskatta nykomlingar. AIK föregående säsong är ett bra exempel på detta. Detta är annars en delförklaring till varför lag som Rögle och AIK senaste åren, speciellt i början av serien har kunnat plocka så mycket poäng. Denna säsong däremot tror jag elitserien kommer bli jämnare än någonsin.  Det kommer det göra det än svårare för Växjö eftersom det kan göra många lag får spela betydligt fler 'måstematcher' än tidigare. Några omotiverade lag som redan är klara efter nyår kan nog Växjö därför inte räkna med att få möta.


Imorgon hoppas jag kunna återkomma. Då med genomgång av vad jag tror kommer blir elitseriens mittskikt.

måndag 12 september 2011

Värme mitt i allt det hemska

Hockeyvärlden har haft sorg de senaste dagarna. Denna sorg har än mer påtaglig i hemländerna till de omkomna i flygkatastrofen i torsdags. I Sverige, i synnerhet bland oss HV-fans är det många som senaste dagarna fått leva med känslan av att förlorat en vän i och med Stefan Livs bortgång. En vän som generöst delade med sig av livsglädje, värme och kärlek till allt och alla.   


Men mitt i all sorg och förstämning har man, åtminstone jag, även känt en värme. En värme som kommit från HV71 som förening som på kort varsel, mitt i all sorg efter att förlorat en nära vän, arrangerat om HV-dagen från en 'vanlig' upptaktsdag inför elitserien till en minnesdag tillägnad Stefan Liv. Värmen har också kommit från andra HV-supportrar och man har även känt ett väldigt starkt stöd från andra lags supportrar vilket kanske har värmt extra mycket. Man känner att de meningsskiljaktigheter och dispyter som uppstått med andra lags supportrar genom åren i själva verket bara varit en konsekvens av stridens hetta. Egentligen är vi hockey-fans en stor grupp med en gemensam passion. Mycket av den värme jag skriver om sammanfattas mycket väl i detta inlägg på hvbloggen.se hos min kära hvblogg-kompanjon Zoran. Läsvärt där är även min kära hockeybloggs-kompanjon Lasses (bättrehockey) kommentar till inlägget. Exemplifierar verkligen det stödet man känt från andra supportrar.


Nu är det mindre än ett dygn kvar till elitseriepremiär (Frölunda-Växjö). Efter de senaste dagarna känns det väldigt konstigt och någon större nerv känner jag inte inför HVs premiär på torsdag. Men samtidigt har hockeyn alltid varit något som lyst upp tillvaron för mig. När annat i livet har varit jobbigt har hockeyn funnits där som något okomplicerat i mening att den handlar om vinst, förlust, vi mot dom, svart och vitt. Den har varit en skönt tillflykt i en annars komplex och ibland grym värld. Nu om någonsin kanske är det just hockey som jag och många andra HV-fans behöver.   

torsdag 8 september 2011

Ofattbart

Nyheterna är så gott som dagligen fyllda av olyckor, brott, krig och katastrofer med ogreppbar mänsklig misär, smärta och sorg som följd. Igår var nåddes vi återigen av en sådan nyhet. Men för mig och för många i min närhet var det annorlunda den här gången. Den här gången var en av de drabbade en person man följt inom hockeyn i närmare tio år. En person vars egensinnighet, humor och värme som förmedlats genom otaliga i intervjuer, tv-inslag och matcher gjort ett så starkt intryck så att det känns som man nästan känner honom. 

När jag igår nåddes av nyheten ville jag först inte tro det. Jag hoppades in i det sista att just denna egensinnighet hade gjort att Stefan valt att ta tåget de cirka hundra milen från Yaroslavl till Minsk istället för det flyg som jag precis fått reda på hade kraschat. Men när verkligheten gick upp för mig var det som allt stannade upp. Tomhet och sorg. Den återkommande tanken på att man aldrig mer kommer få uppleva Stefans närvaro känns fortfarande som ett stick genom hjärtat. 

Det här inlägget är ett försök att förmedla vad jag känner efter det som hänt och hur mycket människan Stefan Liv visade sig  betyda för mig. Vad han betytt för HV hockeymässigt känns pluttigt att gå in på i sammanhanget. Kanske något jag tar mig an senare med lite distans. Annars finns det gott om andra som sammanfattat hans karriär senaste dygnet.   

Till sist vill jag bara framföra mitt varmaste stöd till alla anhöriga och vänner som drabbats av gårdagens flygkatastrof. Även om det inte gör er sorg lättare är det många som är med er i tanken i denna svåra stund.